Att krossa de fattiga

George Monbiot
Tisdag den 4 februari 2003
The Guardian

Förra veckan när George Bush levererade ett viktigt tal till nationen fick Pentagon en besökare. Bara några timmar innan hade presidenten försäkrat att "han inte skulle tolerera att våldet triumferar i umgänget mellan människor.". Just då skakade general Carlos Ospina, chef för den colombianska armén, hand med sin amerikanska motsvarighet. Han hade kommit för att diskutera det senaste militära biståndspaketet från USA:s regering.

Det har gått riktigt hyggligt för general Ospina. Bara för några få år sen var han en överstelöjtnant med ansvar för landets fjärde brigad - men nu har han nått toppen. Men låt oss analysera hans insatser som brigadchef, hans imponerande insatser i kriget mot terrorn.

Enligt Human Rights Watch arbetade den fjärde brigaden under Ospinas ledning i samarbete med dödsskvadroner som kontrollerades av den paramilitäre ledaren Carlos Castaño. I en rapport som publicerades för tre år sen sammanfattas resultaten av en undersökning som utförts av riksåklagarämbetet i Colombia. Den 25 oktober 1997 omringade styrkor som bestod av Ospinas reguljära armé och Castaños dödsskvadroner en by vid namn El Aro i en region som ansågs vara sympatiskt inställd till landets vänstergerillor. Armesoldaterna tog kontrollen över byn medan Castaño's män ryckte in. De tog en affärsinnehavare till fånga, band honom vid ett träd, skar av hans tunga och kastrerade honom. De övriga invånarna försökte fly men tvingades tillbaka av Ospinas trupper. Därefter skar paramilitärerna av armarna, sedan huvudena på 11 byinvånare inkluderad tre barn, brände kyrkan och flertalet hus och slog sönder vattenledningarna. När de gav sig av tog de med sig trettio personer som nu finns upptagna i Colombias lista över förvunna.

Denna operation var bara ovanlig därigenom att den har dokumenterats så oerhört väl: bland många andra källor intervjuade undersökarna en Francisco Enrique Villalba, som var medlem av dödsskvadronen som utförde massakern och som också blev ögonvittne till den förberedande koordinationen av Ospinas och Castaño's insatser. Attacken mot El Aro var bara en av dussintals liknande attcker som utfördes av den fjärde brigaden. Villalba vittnade om att armén brukade legalisera de massakrer som hans dödsskvadron utförde: Paramilitärerna brukade lämna liken efter dem som de mördat till armén och i gengäld gav soldaterna dem granater och amunition. Brigaden brukade sedan klä ut liken i arnéuniformer och hävda att de var rebeller som de skjutit.

En separat undersökning utförd av den Colombianska interna angelägenheters-byrån dokumenterade hundratals mobiltelefonsamtal mellan dödsskvadronerna och officerarna vid fjärde brigaden, bland dem överstelöjtnant Ospina. På tisdag tillbakavisades uppgifterna av Ospina.

Vid samma presskonferens avslöjade han att denna månad kommer den colombianska regeringen att lansera en ny typ av självförsvarsstyrkor bestående av beväpnade civila som stöds av armén. Grupper som arbetar med mänskliga rättigheter hävdar att regeringen rätt och slätt avser att legalisera dödsskvadrornerna.

Officiella paramilitära styrkor av detta slag introducerades för första gången i landet av den nuvarande presidenten, Alvaro Uribe, när denne var guvernör för staten Antioquia under mitten av 1990-talet. De civila styrkor som han där organiserade utförde - i likhet med de paramilitära styrkor som samarbetar med armén - massakrer, mord på bondeledare och fackföreningsfolk och vad colombianer kallar för social rensning: Mördandet av hemlösa, drogmissbrukare och småbrottslingar. De slöt sig samman med de icke officiella dödsskvadronerna och började profitera påp droghandeln. De förbjöds efter att Uribe lämnade guvernörsposten. En av hans första åtgärder som president var att utse Ospina till arméchef och instruera honom att bilda liknande nätvärk i de områden där det råder stridigheter.

Uribe, storgodsägare och affärsman, var USA-regeringens faviorit i presidentvalet. Därför garanterades han snabbt ett biståndspaket rörande militärt bistånd värt 80 miljoner dollar. Nu uppgår sådant bistånd till 2 miljarder dollar över de senaste fyra åren. I början av förra månaden anlände fem specialstyrkor med uppdrag att träna general Ospinas trupper. En av brigaderna - nr 5 -har av Human Rights Watch utpekats för inblandning i parmailitära massakrer. Denna brigad har utrustats med helikoptrar av USA:s armé.

USA har varit i krig i Colombia i över 50 år. USA har emellertid aldrig tvekat att förklara exakt vem man bekämpar. Officiellt är man nu inblandad i kriget mot terrorn. Innan 2001 var det kriget mot drogerna. Innan det kriget mot kommunismen. Men väsentligen har syftet med USA:s intervention i Colombia alltid varit densamma: ett krig mot de fattiga.

Det råder inga tvivel om att FARC, den största vänstergruppen, övergivit sina ursprungliga revolutionära målsättningar till förmån för maktpolitik och kamp om kontrollen över droghandeln. Farc finansierar delvis verksamheten med hjälp av utpressning och kidnappningar. Huruvida det vore rättvist att beskriva organisationen som en terroristgrupp är en öppen fråga. Vad som däremot är fullkomligt obestridligt är att den stora majoriteten av landets politiska mord inte begås av FARC eller nån annan rebellgrupp utan av de högerinriktade paramilitärerna som arbetar tillsammans med armén. Deras uppgift är att terrorisera civilbefolkningen så att den väljer att samarbeta med regeringe och delta i dess program.

Syftet med detta krig utan slut är att tillförsäkra storgodsägare och multinationella bolag om de delar av landet som är rikt på naturtillgångar. Colombia har en av världens mest ojämlika ekonomier. De översta 10 % av befolkningen tjänar 60 gånger mer än de 10 % som befinner sig längst ner. I ett sådant samhälle finns det inte utrymme för både de super-rikas och de fattigas strävanden. En av fraktionerna måste förtryckas. Den colombianska armén gör landet säkert för affärsverksamhet. Det är av denna anledning som paramilitärerna som man samarbetar med udner de senaste 10 åren har dödat 15.000 fackföreningsaktivister, bondeledare, ledare för minoritetsfolk, aktivister för mänskliga rättigheter, jordreformaktivister, vänsterpolitíker och deras sympatisörer. Det är av denna anledning som den colombianska armén är världens tredje största mottagare av amerikansk militärhjälp (efter Israel och Egypten).

Folket som finansierar detta program är Storbritanniens allierade i kriget mot terrorn. De är just de personer som tilldelat sig själva rätten att skilja mellan gott och ont. Det är samma personer som inom loppet av några veckor kommer att anfalla Irak för mänsklighetens fromma. ""Under 1900-talet", förklarade Bush för USA:s folk förra veckan "grep små grupper av män kontroll över stora nationer, byggde arméer och vapenarsenaler och gav sig ut för att dominera de svaga och förolämpa världen. I samtliga fall hade deras grymma ambitioner och mord inte några som helst gränser."" USA:s fortsatta äventyr i Colombia föreslår att mycket lite har förändrats sedan dess.

KOMMENTAR FRÅN ÖVERSÄTTAREN (BJÖRN BLOMBERG): Så som många bedömare av kriget i Colombia hävdat (se artiklar i den utmärkta tidskriften Latinamerika) skulle det ha varit bättre för Colombias folk om landets styrts av en renodlad militärdiktatur. När den härskande eliten i ett land är totalt ointresserad att dela med sig av makten och även beredd att mörda oräkneliga människor för att slippa göra det är en militärdiktatur rakare och hederligare. Fördelen är att det då finns en klar ansvarsfördelning. Militären måste själv ta ansvaret för alla dem som fängslas, försvinner osv. Så som nu är fallet i Colombia kan man alltid skylla ifrån sig på någon annan och mördandet blir en förlängning av affärslivet när storgodsägare avlönar dödsskvadroner för deras tjänster och industriägare (exempelvis ägare av Coca-Cola-fabriker gör sammalunda). Med ett tydligt ansvar på en ren militärjunta skulle denna varit utstatt för den internationella opinionens tryck och sannolikt varit tvungen att nöja sig med att fängsla oppositionella i stället för att de som nu mördas på löpande band. Vidare hade denna omåttliga källa till ohämmad korruption som Colombias surrealistiska valkampanjer utgör ha försvunnit (kandidater som blivit invalda i parlamentet kan efter att rösträkningen avslutats förlora sin plats allteftersom mutorna börjar strömma in till de ansvariga för rösträkningen osv). Med fler oppositionella vid liv skulle dessutom förutsättnignarna för en övergång till någon form av civiliserat civilt styre vara bättre.

Att det värsta i världen skulle vara att leva i en diktatur är nonsens. Det värsta som finns är att leva i ett samhälle som känneteckans av anarki, korruption och straffrihet.