Guatemala 1954

Free Web Hosting Provider - Web Hosting - E-commerce - High Speed Internet - Free Web Page

50 år sedan den CIA-organiserade invasionen av Guatemala

I en rapport från den USA-liberala tankesmedjan COHA (se länk nedan) författad av Matthew Ward analyseras de tragiska händelserna för exakt 50 år sedan då USA:s underrättelsetjänst CIA organiserade en invasion av Guatemala, avsatte den folkvalde presidenten kapten Jacobo Arbenz och inledde en lång period av diktatur som skulle resultera i ett inbördeskrig som kostade 200.000 människor livet.

Bakgrunden till invasionen var den demokratiska revolutionen i Guatemala som inleddes med en militärkupp 1944. Kuppen leddes av major Franciso Araña och kapten Jacobo Arbenz. Det var inte någon rutinkupp. Tvärtom: Kuppmakarnas intentioner var att inleda en genuin demokratisk revolution där alla medborgares demokratiska rättigheter skulle garanteras i en ny konstitution.

De båda militärernas vrede tiktade sig mot landets diktator Jorge Ubica som i intimt samarbete med USA:s regering och bananbolaget United Fruit (UFC) styrt landet med järnhand. De hade påtagligt stöd av viktiga sektorer av Guatemalas borgerskap och den framträdande affärsmannen Jorge Toriello blev vid sidan Arbenz och Araña medlem i den interimsjunta som formerades.

Kuppen välkomnades till en början av USA:s regering som var irriterad av Ubicas excesser och öppet råa fascism. Juntan lanserade för de kommande valen en filosofiprofessor vid namn Juan José Arévalo med åsikter som närmast påminde om Franklin D Roosewelts. Denne uppgav sig vara en "andlig socialist", han försömde marxismen och förespråkade lite vagt demokatisering inte genom omfördelning av landets resurser utan genom emancipation av den fattiga befolkningen vars livsvillkor han hoppades förbättra.

Den enskilda åtgärd som Arévalo - efter att ha vunnit valen med överväldigande 85% - genomförde, och som kom att väcka mest vrede bland landets storjordägare, däribland UFC, var tillåtandet av fackföreningar. Strejker för bättre villkor kom att kosta det amerikanska bananbolaget stora pengar.

För oss som lever i ett självständigt land kan UFC:s dominans i Guatemala vara svår att förstå: Bolaget ägde inte enorma landarealer, varav stora delar var ouppodlade, man hade också monopol på landets telefoni. telegrafväsende och järnvägar. Genom samarbete med landets diktator hade man skaffat sig sanslösa skattelättnader och även tullättnader (man ägde även landets överlägset största handelsflotta).

Som efterföljare till Arévalo valdes i de allmänna valen Jacobo Arbenz. Kaptenen välkomnades av USA:s regering, som litade på att en militär skulle vara en konservativ antikommunist. Men Arbenz var tvärtemot vad USA trodde ute efter att fördjupa den demokratiska revolution som inletts av hans föregångare. Han legaliserade Guatemalas kommunistparti som hade förtryckts av hans föregångare och kommunisterna lyckades få fyra representanter invalda i landets parlament. Men den viktigaste reformen under Arbenz var inledandet av en verkligt genomgripande jordreform. Arbenz drev igenom Dekret 900. Detta lagstadgade att jord som inte brukades av storgodsen kunde konfiskeras och delas ut till landets fattigbönder. Som kompensation till de tidigare ägare betalade man med statsobligationer. Reformen var, som även USA-företrädare tvingades erkänna, konstruktiv och demokratisk. Men när Arbenz även lät nationalisera 386.00 akre som tillhörde UFC orsakade det ett ramaskri hos bananbolaget och USA:s regering. Arbenz betalade som kompensation för marken ut 1 miljon dollar- hela det taxeringsvärde som UFC uppgett för beskattning. Jorden var självklart värd mångdubbelt mer och det låga taxeringsvärdet hade man uppgett för att minimera den skatt man betalade till Guatemala. UFC:s advokater begärde nu 15 miljoner dollar för marken men Arbenz regering vägrade att ge vika. USA:s regering svarade med att man nu hade fria händer att intervenera i Guatemalas interna angelägenheter.

UFC lanserade nu en intensiv propagandakampanj mot Arbenz regering i nära samarbete med New York Times. I USA-medier framställdes Guatemala som en sovjetrepublik där det fanns kommunistagenter och sovjetspioner i varenda by. I Guatemala var det knappast någon som trodde på dessa skrönor, men propagandan fungerade effektivt gentemot USA:s elit. USA hade redan tidigt beslutat om ett vapenembargo mot Arbenz regering som man betraktade med stor misstänksamhet. USA lyckades dessutom övertala sina allierade inom de koloniala europeiska länderna att också de åtlyda embargot. När så 1954 Arbenz fick tillgång till dokument som visade att hans värsta fiende general Castillo Armas planerade en invasion av Guatemala i nära samarbete med USA:s underrättelsetjänst CIA hade han inget annat val än att vända sig till Tjeckoslovakien för vapeninköp. Detta var den slutliga triumfen för UFC:s och CIA:s propagandamaskineri. Det var nu "bevisat" att Guatemala blivit en sovjetrepublik.

Nicaraguas diktator Somoza hade redan brutit förbindelserna med Guatemala och nu drog även Costa Ricas president Figueiras tillbaka sitt stöd - trots att Guatemala stött hans kandidatur i valen i landet. Somoza drev igenom en konferens om problemet Guatemala som skulle hållas i Montevideo i juni 1954. Innan dess hade också John Foster Dulles lyckats driva igenom en OAS-resolution om medlemsländernas rätt att ingripa mot "kommunism" i något av medlemsländerna med rösterna 17-1 (Guatemala var den enda motståndaren till resolutionen). Men konferensen i juni var bara en undanmanöver. Castillo Armas militära invasion inleddes inleddes redan i maj. En rebellsstyrka begav sig i riktning mot huvudstaden, den andra mot landets enda djuphavshamn vid Atlantkusten, Puerto Barrios.

I detta läge trodde Arbenz enligt hans änka Maria de Arbenz att han kunde lita på arméns lojalitet: "Min make trodde att armén skulle försvara fosterlandet mot Armas banditgäng". Rebellerna var - precis som i samband med invasionen av Haiti nyligen som resulterade i demokratins avskaffande där - beväpnade kriminella. Deras avlöning var usel men CIA (vars företrdare i sin tur ofta bestod av fd Ku Klux-klan-medlemmar) lockade med obegränsade möjligheter att slakta fattiga indianer. USA ackompanjerade också invasionen av flygbombningar med amerikanska plan vars beteckningar hade målats över.

Men reaktionen från armén blev inte den Arbenz hade hoppats på. Guatemalas officerare var livrädda för USA:s överlägsna militärmakt och fruktade att bli slaktade av USA:s marinkår. Man bjöd i stort sett inget motstånd mot rebellerna. Arbenz övervägde nu att beväpna befolkningen för att försvara revolutionen, men detta slog han ur hågen för att i stället satsa på internationell diplomati. Arbenz hoppades att FN skulle intervenera för att försvara demokratin och den lagliga regeringen i Guatemala. Men dessa förhoppningar visade sig vara fåfänga. USA hotade säkerhetsrådets medlemmar Storbritannien och Frankrike att om de lade sig i USA:s angelägenheter i Amerika, så skulle USA lägga sig i Storbritanniens koloniala angelägenheter i Afrika och Asien. Inför dessa hot gav Frankrike och Storbritannien vika och säkerhetsrådet avslog Guatemalas begäran om intervention - på samma sätt som man nyligen avslagit en begäran om en utredning av omständigheterna kring Aristides avgång i Haiti från de Karibiska ländernas samarbetsorganisation CARICOM (efter veto från USA och Frankrike).

Nu stod Jacobo Arbens helt ensam och en av hans närmaste lyckades övertala honom att avgå i syfte att möjligen kunna rädda kvar något lite av demokratin i landet. Arbenz avgick och tog sin tillflykt till Mexikos ambassad för att sedan flygas ut ur landet. Nu vidtog en turbulent och farsartad period av interimsregeringar fram till dess USA:s man rebelledaren Carlos Castillo Armas kunde inta presidentposten och inleda en lång natt av diktatur i landet, som i sin tur resulterade i ett blodigt inbördeskrig med 200.000 dödade (enligt Amnesty International dödades över 90% av dessa av den guatemaltekiska staten). Detta folkmord understöddes entusiastiskt av republikanska regeringar i Washington, inte minst Ronald Reagans, och av den inflytelserike republikanske senatorn Jesse Helms som enligt egen åsikt "aldrig träffat en latinamerikansk högerdiktator som jag inte tyckte om".

Den demokratiska revolutionen i Guatemala bjuder på viktiga lärdomar för de fattiga länderna. För det första att det är ytterst naivt att lita på FN när den nationella suveräniteten och demokratin hotas av utländska intressen. I stället måste de fattiga länderna samarbeta för at försvara sina länders suveränitet mot infiltrationsförsök utifrån. Utsatta länder måste få vapen - och inte i elfte timmen som i Haiti nyligen när en sydafrikansk vapenleverans till Haiti mellanlandade i Jamaica samtidigt som USA:s regering lät kidnappa och föra bort landets lagliga president. Man måste också hjälpa särskilt hotade länder att bygga stabila insitutioner, inte minst underrättelsetjänster och polisväsende som kan försvara demokratin. För Aristides trovärdighet var det förödande att han inte hade kapacitet att fängsla särskilt många våldsverkare inom de egnga leden, däribland en del banditgäng som nu av lättförståeliga skäl gått över till att stödja den USA-installerade regimen (att försöka parasitera på sittande regeringar är kutym bland banditer i många fattiga länder). Än värre var naturligtvis att Dominikanska Republiken, trots tuffa uttalanden från den dåvarande presidenten Mejia, aldrig ingrep mot de USA-stödda banditerna och före detta militärerna som regelbundet gjorde mordräder in på haitiskt territorium. Rebelledaren Guy Philippe (idag innehavare av ett kontor i Cap Haitian och enligt många uppgifter i nära samarbete med chilenska FN-styrkor) satt som mest inspärrad ett dygn i Dominikanska Republiken. Därefter frigavs han på order från USA.

För det andra visar exemplet Guatemala att demokrati är av avgörande betydelse för social och ekonomisk utveckling. Hade revolutionen överlevt i Guatemala, så hade man inte bara sluppit det blodiga inbördeskriget, utan också utvecklat en relativit välmående demokrati med allmän sjukvård och utbildning för befolkningen av samma slag som idag råder i Costa Rica. Demokratin i ett fattigt land behöver dock inte vara av exakt samma slag som i Sverige och kan till och med ha allvarliga brister. Singapore har haft en imponerande social och ekonomisk utveckling tack vare en regering som framgångsrikt bekämpat korruptionen och prioriterat bland annat utbildningsstsningar, men där förekommer överhuvudtaget inga presidentval. Detta slags styre torde dock vara att föredra framför den korrupta och klientelistiska variant av demokrati som råder i t ex Thailand. Och Kuba råder verklig gräsrotsdemokrati med unika framgångar inom hälsovård och utbildning, samtidigt som systemet har påtagligt auktoritära inslag som med framgång förmått försvara landets nationella suveränitet.