Amnesty om Haiti

Free Web Hosting Provider - Web Hosting - E-commerce - High Speed Internet - Free Web Page

Amnesty om de statliga institutionernas sammanbrott i Haiti

Amnesty Internationals senaste rapport om Haiti (se länk nedan) är ett märkligt verk. Å ena sidan försöker organisationen att legitimera den våldsamma kuppen mot Haitis lagliga regering. Å den andra sidan beskriver man utförligt hur kuppen fullkomligt slagit sönder de statliga institutionerna i landet och banat vägen för dödsskvadroner, grandons (storgodsägare), före detta militärer, väpnade gäng och frisläppte fångar från landets fängelser att ta kontroll över stora delar av landet.

I massmedia har vi delgivits bilden av att Aristide störtades den 29 februari i år och landet därefter var i rebellernas händer. Men i själva verket fortsatte kampen på många håll i landet för att bevara det som fanns kvar av demokratin. Amnesty skriver till exempel:

Enligt Amnesty kontrolleras idag stora delar av Haiti av kriminella som motsätter sig varje form av statlig överhet. Det som tar form verkar väsentligen vara en mer anarkistisk variant av det gamla systemet från Duvalierdiktaturen. Amnesty uppger sig ha fått flera rapporter om att sk chefs de sections nu kommer tillbaka på många håll tillsammans med sina gamla assistenter för att ta över makten i flera områden. De utför brutala hämndaktioner mot sina politiska motståndare, huvudsakligen från Fanmi Lavalas. Dessa chefs de sections var ett slags lokala ståthållare som under Duvalierdiktaturen hjälpte militär och godsägare att hålla befolkningen i schack med brutala metoder. På liknande sätt rapporterar Amnesty att tidigare storjordägare, sk grandons återvänder för att med våld ta tillbaka land som de förlorade i jordreformen som genomfördes under Rene Prevals regering. Till sin hjälp har de inte bara dödsskvadroner och föra detta militärer utan även i vissa fall väpnade gäng som tidigare uppgav sig stödja Aristide men som nu uppenbarligen köpts upp av hans motståndare i den gamla eliten.

Under upproret lät rebellerna bränna , förstöra och plundrafängelser, domstolsbyggnader, skolor, polisstationer. I många fall har också domstolar och polisstationer tagits över dödssvadroner, före detta militärer, frisläppta fångar eller andra kriminella gäng som medverkade i revolten. I Cap Haitian sågs den i sin frånvaro dubbelt livstiddsdämde Jodel Chamblain ikläda sig rollen som domare. På andra håll överlämnar domare arresteringsorder till rebellerna eftersom det inte längre finns några poliser som kan utföra detta arbete. Amnesty frågade den politiska avdelningen vid USA:s ambassad i Port-au-Prince om det lämpliga i detta system. Där svarade man att man för närvarande inte ahr något att ersätta de väpnade gängen med. Amnesty rapporterar också att USA utövat påtryckningar för att förhindra att FN-styrkorna skulle få stanna i två år i Haiti. Detta resulterade i att de bara får mandat för sex månader åt gången. Washington är uppenbart oroligt att ett maktskifte i Vita huset eller obekväm massmediauppmärksamhet i riktning mot den häxjakt på demokratiaktivister som idag pågår i Haiti skulle kunna resultera i krav på en avväpning av den beväpnade band som idag kontrollerar stora delar av Haiti. Kuppen har vidare resulterat i att domare utsätts för hot från de över 3000 fångar som rebellerna lät släppa ut ur landets fängelser och detta har också resulterat i att brottsligheten generellt ökat. Bland de frislääppta fångarna ingår bland annat 15 personer som dömdes för sin inblandning i den brutala Roboteau-massakern på Aristideanhängare 1994 och som organiserades av dödsskvadronen FRAPH. Domaren i fallet angreps, misshandlades och fick sin bil förstörd. Och andra jurister som medverkade i rättegången uppger sig frukta för sina liv.

Ett djupt oroväckande inslag i Amnestyrapporten är oviljan att diskutera vem som organiserade statskuppen och utlämnande av viktiga fakta som alldeles uppenbart syftar till att sopa skuldfrågan under mattan. Kuppen beskrivs närmast som en naturkatastrof, något som bara hände och som ingen hade kunnat göra något åt. Inte heller nämner Amnesty något om att Haitis konstitution helt åsidosattes efter kuppen. Den nyinstallerade premiärministern hade inte som konstitutionen föreskriver vistats i landet i fem år, han har ingen ambition att som föreskrivs utlösa nyval så fort som möjligt osv. Amnesty skriver också luddigt att omständigheterna kring Aristides avgång är oklara och lämnar sedan frågan. I själva verket lämnade han aldrig in någon formell avskedsansökan (det brev USA visade upp var författat på kreol, hade Aristide velat addressera det internationella samfundet hade han använt engelska eller franska och brevet säger inte uttryckligen att han begär avsked).

Frågan om vem som beväpnade och tränade rebellerna berörs inte, inte heller omnämns att deras beväpning med bland annat m-16 maskingevär från USA var vida överlägsna den haitiska regeringens som sedan länge utsatts för ett vapenembargo från USA:s sida. Man omnämner inte heller hur USA stoppade lån och krediter på över 500 miljoner dollar till Haiti för att som the Economist uttryckt det "långsamt strypa" landets regering. International Action Center som startades av Ramsey Clark (riksåklagare under Lyndon B Johnson) har intervjuat fd militärer, poliser, advokater, journalister m fl i Dominikanska Republiken och har dokumenterat hur IRI (republikansk högerorganisation som finansieras av USAID) lät tråna rebellerna med hjälp av 200 soldater som ingick i en amerikansk specialstyrka. Därom inte ett ord i Amnestys rapport. Den tredje person som valde ut det råd av sju visa män som i sin tur valde ut Haitis nya sk interimsregering var enligt Amnesty en " representant för det internationella samhället". I själva verket var det en representant för USA:s ambassad. Det internationella samhället är i själva verket splittrat när det gäller kuppen. CARICOM och länderna i Afrika motsätter sig den, framför allt USA, Kanada och Frankrike stöder den.

När Amnesty dokumenterar den hetsjakt på demokratiaktivister, offer för militärdiktaturen 1991-1994 med flera som idag pågår utan att diskutrera ovannämnda frågor blir det som att diskutera ett beställningsmord utan att ta upp frågan om vem som var beställaren.

Till de få hoppfulla tecken som Amnesty noterar hör att en del radiostationer som stängdes efter kuppen åter har kunnat starta igen. Men det märks ingen avmatning av hoten och våldet mot journalister. Radiojournalisten Elysée Sincère som rapporterat om hur väpnade gäng slogs om kontrollen över staden Petit-Goâve blev beskjuten och en släkting till honom blev sårade, hans hund dödades och hans bill brann ned. Andra journalister som rapporterar obekväma nyheter om de nygamla makthavarna får ta emot anonyma hot på sina mobiltelefoner. Många journalister har tvingats gå under jorden. Andra har arresterats eller kidnappats för att sedan släppas igen.

Amnestys optimistiska formuleringar om en "sista chans för Haiti" framstår närmast som absurd mot bakgrund av den verklighet man skildrar. Om man jämför med andra samhällen som utsatts för liknande sammanbrott av de statliga institutionerna så förefaller det mera troligt att det kan ta decennier innan Haiti ens hjälpligt repat sig från det slag man nu utsatts för.

Fattiga i Port-au-Prince som utsatts för övergrepp under militärdiktaturen 1991-1994 får nu besök av sina gamla plågoandar som upplyser dem om att "din pappa är borta (papa ou ale). Nu får du klara dig själv". "Pappan" är naturligtvis den avsatte presidenten Aristide. En kvinna som hotats på detta sätt berättar att hon går till jobbet så tidigt som möjligt och aldrig vågar återvända förrän vid solnedgången av rädsla för dödsskvadronerna och hennes 19-årige son som utsatts för liknande hot har tvingats gå under jorden. Offren för förföljelserna säger alla att de inte kan räkna med samma solidaritet som under militärdiktaturen 1991-1994 utan att de tvärtom betraktas med misstänskamhet. Detta är naturligtvis en följd av den oerhört framgångsrika propagandakampanj mot Lavalas som den haitiska oligarkin bedrev innan kuppen och som fick entusiastiskt stöd i många medier i de rika länderna. Hur denna propagandakampanj fungerade, att den även inbegrep sk människorättsgrupper som finansierades av USA med mera obekväma fakta förtigs av Amnesty. Troligen därför att man själv medverkade och fortfarande medverkar i hanteringen. Propagandakriget beskrivs utförligt av flera artiklar på z-nets Haiti Watch (se länk nedan). Generellt handlade det om att med hjälp av väpnade provokationer försöka provocera fram en motreaktion från motsidan som sedan framställdes som bevis för att man hade att göra med en auktoriär regering. Man kunde till exempel ta med sig vapen på en lastbil med mikrofoner och annan utrustning och när sedan lastbilen stoppades av polisen och de som var på den arresterades för olaga vapeninnehav presenterades detta som att Aristides regering försökte kväva det fria ordet. Man skickade provokatörer till studenterna som spred ut lögnaktiga uppgifter om att regeringen avsåg att höa kursavgifterna. Till detta kommer att det onekligen fanns militanta gäng som stödde Aristides regering och som gjorde sig skyldiga till brutala övergrepp mot oppositionsaktivister. Oppositionens demonstrationer var ofta små jämfört med de motdemonstrationer som Aristideanhängarna organiserade och när den illa utrustade och tränade polismakten stundtals inte klarade av att skydda oppositionsanhängarna från stenkastare och andra kriminella element bland Aristideanhängarna så var också detta "bevis" för regeringens auktoritära natur.

Dagens makthavare i Haiti bygger sitt maktinnehav på militär överlägsenhet, men saknar genuint folkligt stöd (med undantag för eliten och delar av medelklassen). Nya folkliga ledare kommer att träda fram och ersätta dem som mördats eller tvingats i landsflykt. Befolkningen har fått erfara att demokratiskt valda regeringar kan engagera sig för att försvara deras intressen och bygga sjukhus och skolor och starta läkarutbildningar (bland annat byggdes under Aristide och Preval fler skolor än under Haitis hela tidigare historia). Samtidigt finns det tragiskt många människor på båda sidor i den sociala och politiska konflikten som inte har förstått hur man bör umgås med varandra i en demokrati. Utan starka statliga institutioner blev Haitis politiska fält alltmer som en fotbollsmatch utan domare. Det banade väg för den anarki som idag råder.

Lärdomen för de fattiga länderna är dels att de måste stötta varandra när det gäller att bygga institutioner (polisväsende, fängelser, domstolar osv), dels att de inte kan räkna med något nämvärt stöd från oss i de rika länderna när det gäller detta viktiga arbete. Tvärtom kommer vi säkerligen att få se fler destabiliseringsförsök framöver av regeringar om inte omfamnar den nyliberala modellen med tillräcklig entusiasm. Enligt den USA-liberala tankesmedjan Council for Hemispheric Affairs (länk nedan) resonerade Bushadministrationen: "Haiti avklarat, över till Kuba och Venezuela".