The Observer: Massakrer skakar Haiti
4 november 2004
Reed Lindsay rapporterar för den engelska tidningen The Observer
(se länk nedan)
om massakrer i slumområdena i utkanterna av Haitis huvudstad
Port-au-Prince. I tisdags tvingade polisstyrkor ned 12 invånare
stadsdelen Fort Nationalle på marken. Därefter sköts de en efter en
ihjäl med skott i bakhuvudet. En ung man, Eliphete Joseph,
säger till The Observer:
"Det värsta är att Aristide är i exil i Sydafrika men vi är kvar
här. De förföljer oss för att vi bor i ett fattigt område."
Eliphete är rödögd av sorgen efter att ha förlorat flera nära
vänner och bestrider regeringens anklagelser om att de avrättade skulle ha
varit medlemmar i väpnade gäng.
Våldet i Haiti har eskalerat sedan poliser sköt rakt in i en
fredlig demonstration den 30 september. "Vi sköt mot dem, några
stupade, andra sårades och en del flydde", konstaterade senare
premiärminister Gerard Latortue. Demonstrationen ordnades på årsdagen
av den förrförra kuppen mot Aristide 1991. Demonstranterna märkte redan i
början att något var på tok när den poliseskort som normalt övervakar
demonstrationer som godkänts av ordningsmakten uteblev. Några vildsinta
Aristide-anhängare svarade på polisens dödsskjutningar med att skjuta
ihjäl tre polismän. Enligt Latortues regering blev dessa poliser sedan
halshuggna och Aristideanhängarna har enligt regeringen nu inlett
"Operation Baghdad". Några bevis för att halshuggningar ägt
rum har enligt The Observer ännu inte lagts fram av regeringen.
Morden på poliserna togs av Latortues regering till intäkt
för en ny våg av repression mot Aristideanhängare. Två före detta
parlamentsledamöter för Lavalas arresterades medan de deltog i
ett radioprogram. Två veckor efter den 30 september klagade
direktören för Port-au-Princes bårhus över att man fått in 600
lik på bara två veckor och att man kontaktat hälsovårdsministeriet
för att få hjälp
att ta hand om alla dessa. Den katolske prästen fader Jean
Juste arresterades medan han delade ut mat till fattiga barn i det soppkök
som han organiserar. Jean Juste är en känd Aristide-anhängare och
ickevåldsförespråkare. Han är en konsekvent motståndare till allt våld.
Som exempel kan nämnas att han efter mordet på den populäre
journalisten och Aristideanhängaren Jean Dominique ägnade en hel
predikan åt att fördöma övergrepp från Aristide-anhängare som utfördes som
en hämnd för mordet (vem som verkligen mördade Jean Dominique är ännu oklart).
Regeringen anklagar Jean Juste för att ha härbergerat våldsverkare,
men denne förnekar anklagelserna.
Fader Jean Justes advokaten Reynold Georges, säger till The Observer:
"Regeringen förföljer Aristide-anhängarna för att de är rädda för
dem." Själv är han ledare för ett parti som är motståndare till Aristide.
Han medger ändå för The Observers reporter att Aristide fortfarande har
starkt stöd bland landets fattiga.
Reed Lindsay bad om tillstånd att få besöka fader Jean Juste och andra
politiska fångar i det statliga fängelset men vägrades detta.
Enligt hans rapport innehåller fängelset ungefär 1000 fångar varav
endast 21 personer dömts för något. Fängelset tömdes helt under den väpnade
kampanjen mot Aristides regering. Systemet med fängslanden utan anklagelser
och rättegångar kallas i Latinamerika för "polisiär rättvisa" och är utbrett
i regionen. Chavez har dock låtit avskaffa det i Venezuela. Även Kuba (såväl
före som efter diktatorn Batistas fall) har en rättstradition som mer
påminner om vår svenska. Costa Rica och ytterligare några länder utgör
säkerligen också undantag.
Brian Concannon, en människorättsaktivist som är sympatiskt inställd till
Aristide, säger till The Observer:
"Under Aristides tid som president dödades ca 15-30 personer per år.
Det uppmärksammades
enormt och Aristide fördömdes över hela världen. Nu dödas lika många
varje dag och det är helt tyst. Det visar på en
anmärkningsvärd dubbelstandard". En annan advokat för politiska fångar,
Marto Joseph, säger till The Observer:
"Vi kämpade för demokrati, men sedan den nya regeringen tillträtt
har det varit en diktatur."
Utvecklingen i Haiti under senare år har kännetecknats av att extremister
båda sidor försöker ta övergrepp från den andra sidan till intäckt för att
själva begå övergrepp. Idag begås huvuddelen av alla övergrepp på mänskliga
rättigheter av den haitiska regeringen och dess anhängare bland paramilitära
dödsskvadroner och före detta militärer, men det hindrar inte att övergrepp
från militanta Aristide-anhängare måste fördömas med samma kraft.
Våldsspiralen kan inte brytas om inte båda sidor lägger ned vapnen.
The Observers reporter frågade företrädare för FN-styrkorna i Haiti
(ca 3000 soldater) om inte de borde göra något för att stoppa övergreppen
mot Aristideanhängarna. På det svarade den brasilianske befälhavaren bara
att man "fått FN:s uppdrag att stödja en regering". Bush-regeringen
har oroat sig för att en växande opinion mot människorättsövergrepp i
Haiti skulle kunna leda till internationella påtryckningar mot FN-styrkorna
att ingripa mot de dödsskvadroner och före detta militärer som med
USA:s hjälp genomförde revolten mot Aristide. USA:s representant i
säkerhetsrådet lyckades därför stoppa ett förslag från andra medlemmar om att FN-styrkorna skulle få ett långvarigt mandat i Haiti. Nu
får FN-styrkorna bara mandat för ett halvår i taget och om man skulle
börja ta krafttag mot våldsverkarna på regeringssidan skulle USA lägga
in sitt veto mot en förlängning av mandatet. Enligt Bush-regeringen är Aristides
Lavalas-rörelse ett gruskorn i det nyliberala maskineri man vill tvinga på hela
Latinamerika, och behovet av att hålla rörelsen borta från varje form av inflytande
i Haiti ses som överordnat alla andra hänsyn.
Omvärlden bör trycka på för att förmå Latortues regering att inleda en dialog
med företrädare för Lavalas i stället för att spärra in alla som kritiserar
regeringen. Man bör också trycka på för ett frigivande av de politiska
fångarna så att Lavalas kan delta i de val som utlovats nästa år.
Flera hundra Lavalaspolitiker sitter inspärrade eller befinner sig på flykt
och partiet har sagt att man inte kommer att kunna delta i valet under
nuvarande omstädnigheter. Däremot är sanktioner av det slag som drabbade
militärdiktaturen 1991-1994 det absolut sista Haiti behöver.
Dessa drabbade på intet sätt militärerna som fortsatte med den
lukrativa droghandeln precis som vanligt. Dessutom undantogs snart
underleverantörer till amerikanska multinationella bolag från
sanktionerna eftersom dessa var alltför lönsamma för USA-bolagen. De som
verkligen drabbades var i stället Haitis omfattande hantverksindustri
och dess tusentals fattiga arbetare som förlorade sina kunder till
bland annat Kina.
BJÖRN BLOMBERG
Relaterad länk:
Reed Lindsays artikel i The Observer
Tillbaka till förstasidan
