LULAS FRAMGÅNGAR I BRASILIEN - EN PYRRUSSEGER?

Om några få dagar stundar presidentval i Brasilien, det största landet i Latinamerika och nästan lika stort som USA. Dess enorma resurser placerar Brasilien bland de 10 största ekonomierna i världen men med en närmast ofattbar klyfta mellan rika och fattiga.

Fyra kandidater tävlar om landets högsta ämbete: Luis Inacio ("Lula") da Silva, Arbetarpartiet (PT), med center-vänstertendenser och 48 % av rösterna i opinionsundersökningarna (enligt en preliminär sammanräkning av rösterna i morse hade han fått 47 % av rösterna - översättarens anmärkning), Ciro Gomes, Partido Popular Socialista (PPS), också center-vänster, som halkat ned från 25 % till 17 procent i opinionsundersökningarna, José Serra för det makthavande partiet, Brasiliens socialdemokratiska parti (PSDB), center-höger och med 17 % i opinionsundersökningarna.

Och slutligen Anthony Garotinho, förs Brasiliens Socialistiska parti (PSB) som når 12 procent i opinionsundersökningarna - huvudsakligen framgångsrik bland landets protestanter.

Det är logiskt att möjligheten av att Lula vinner har provocerat allehanda hotscenarier, fientliga reaktioner och påtryckningar angående Brasiliens ekonomi. Vid detta fjärde försök att nå presidentposten har emellertid Lula som vicepresidentkandidat en politiker från det Liberala partiet (höger) vars meriter knappast får en att misstänka att politiken kommer att vridas åt vänster även om Lulas andra alliansbroder kommer från Brasilianska Kommunistpartiet. Resultatet blir en heterogen koalition med mycket olika särintressen som, väl vid makten, kommer att få svårt att komma överens.

Å andra sidan hävdar många bedömare att PT och Lula inte längre är samma parti som växte fram ur Brasiliens slumområden omkring 1988 - kring fackföreningar och vänsterkrafter utan någon förbindelse med kommunistpartiet. Enligt vissa har Lula övergivit många tidigare positioner samtidigt som hans parti blivit byråkratiskt och fyllts med intellektuella som hoppas få sin del av kakan/makten när Lula väl når presidentposten.

Det finns t o m de som hävdar att Lula nu är USA:s favorit och att, sedan 1998, när PT drog sig tillbaka sina anklagelser om korruption mot den dåvaranda regeringen under Cardoso från kongressen har Lula en överenskommelse med Cardoso om att bli Brasiliens näste president. Kanske ligger det något i detta, men det kan lika väl vara en del av propagandan riktat mot Lula för att minska hans popularitet bland de allra fattigaste.

För tillfället har regeringspartiets kampanj mest inriktats på att svartmåla Lula, att framhålla den egna kandidatens (José Serras) förtjänster har varit mindre viktigt. T ex har Lula anklagats för att ha förbindelser med FARC i Colombia och följaktligen med droghandeln. De säger att PT är två partier, ett riktigt och ett i TV: Det riktiga är det som stöder de Jordlösas rörelse (MST) och som kommer att orsaka kaos i landet. Med bara några dagar kvar till valet framstår det klart att denna propaganda inte gått hem hos väljarna.

Serra är alldeles uppenbart de nationella och internationella bankintressenas favorit. Han har varit den kandidat som haft de största resurserna och fått mest tid i radio och TV. Trots detta har han förlorat i opinionsundersökningarna, bl a eftersom han symboliserar kontinuitet och fortsättningen på en ekonomisk modell som förkstas av en majoritet av befolkningen.

Lula har inte slösat tid på att svartmåla motståndarna. Tvärtom talar han knappast om dem. Hans kanmpanj har i stället fokuserats på att organisera möten med ekonomiskt och politiskt viktiga sektorer av samhället och att där presentera sin valplattform. Som exempel kan nämnas ett möte med nationalistiska företrädare för militären och för medlemmar av Centret för strategiska studier där han förordade en stark stat, en stat som försvarar social rättvisa, planering och utveckling. Han framhöll att det finns områden där ingen kapitalist är intresserad av att investera såvida inte staten intervenerar och att dessa områden vanligen är de som är av störst betydelse för samhället.

Vidare kritiserade han Cardosos regering för dess förhållningssätt i förhandlingarna om FTAA med USA. Han sa att hans parti inte är rädd för klargöra att FTAA, i dess nuvarande utformning, inte är av något intresse för Brasilien eftersom det inte är ett program för integration utan ett program för annektering.

Han attackerade också regeringens överenskommelse med ett USA-företag om användande av raketbasen i Alcántara. Överenskommelsen är ogiltig framhöll Lula eftersom "det inte tar hänsyn till den nationella suveräniteten och inte heller ger oss möjlighet att få del av teknologin." Flera viktiga nyhetsmedier i Brasilien rapporterade att Lulas ord mötte rungande applåder från en publik som inte precis kan beskrivas som progressiv.

Denna reaktion hos många sektorer i samhället som tidigare motsatt sig Lulas ståndpunkter kan vara relaterad till tillståndet i den brasilianska ekonomin. Åtta år av nyliberalism under Cardoso har haft vittgående effekter inte bara för de allra fattigaste utan också för små, mellanstora och stora företag. Analytikern James Petras hävdar i en artikel på rebelión.org.web den 19 september i år: President Cardosos 8 år som president såg en omvändning av 50 års framsteg: Han privatiserade de mest vinstgivande och framgångsrika statliga företagen och bankerna; han öppnade Brasiliens marknad för billig, subventionerad mat och informationsteknologi, såg till att miljoner bönder inte längre kunde försörja sig på sina jordar och underminerade lokala industrier; han tog stora lån i utländska banker med framtida exportintäter som säkerhet och avreglerade ekonomin med åtföljande skövling av regnskogarna i Amazonas. IMF, Världsbanken och privata banker i USA, Japan och EU lånade Cardosos regim tiotals miljarder dollar och kallade Cardoso en föredömlig reformatör.

Under nyliberalismen har Brasiliens per capita BNP vuxit med 1 %, dess BNP i dollar har sjunkit från 705 miljarder dollar år 1995 till 505 miljarder dollar år 2001. Brasiliens tillväxt på 1990-talet är den lägsta under hela 1900-talet. Brasiliens frihandel har resulterat i ett underskott i handelsbalansen under de senaste 8 åren och i en sammanlagd negativ balans på 182 miljarder dollar för penningflödet under 1995-2002 (orsakat av räntebetalningar på utlandsskulden och hemsändande av vinster från utländska företag i Brasilien).

Utlandsskulden har vuxit från 148 miljarder dollar till 229 miljarder dollar år 2001 och närmar sig 250 miljarder dollar för 2002. Samtidigt som han lånat stora summor har Cardoso skurit fraftigt i de offentliga utgifterna. År 1995 spenderade regimen 20,3 procent av skatteintäkterna på utbildning, år 2000 8,9 procent. År 1995 spenderade man 9,2 procent på högre utbildning, år 2000 4,2 procent. Som kontrast kan ställas att 1995 spenderade man 24,9 procent av skatteintäkterna på ränteutgifter för statsskulden, år 2000 var motsvarande summa 55 procent.

Man kan tilläggga att 2001 spenderade Brasiliens regering 58 procent av sina inkomster på att betala utlansskulden och det kanske bäste exemplet på vad privatiseringar har inneburit för Brasiliens ekonomi är utförsäljmingen av landets största gruvbolag, Vale do Río Dace-gruvan, som gavs bort för endast 3,3 miljarder dollar till ett multinationellt bolag samtidigt som bolaget genererar vinster på omkring 5 miljarder dollar per år. Inte undra på att många brasilianska ekonomer talar om Cardoso-regimens donationer till multinationella bolag.

Till Petras bedömning kan vi också lägga till att 2002 var det år då den nyliberala modellen kolapsade i Brasilien. Betalningen av 30 miljarder dollar på räntor och återbetalningar av utlandsskulden, valutaflykt på 20 miljarder dollar och låneräntor på 18 till 20 procent har fört ex-marxisten Cardosos nyliberala modell till avgrundens rand.

Och om du ser likheter med situationen i Argentina, så har du rätt. Endast ett IMF-lån på 30 miljarder dollar - det största i dess historia - kunde tillfälligt förhindra landet bankrutt. Realen, den valuta som Cardoso skapade som finansminister, har fallit med 40 procent sedan januari i år.

Ekonomin upplever en recession och den förutspådda tillväxten beräknas till mellan 0 och 1 procent. Idag motsvarar Brasiliens utlandsskuld nästan 60 procent av BNP och finansieringen av denna kräver i år 50 miljarder dollar. Samtidigt kommer Brasilien i år endast att ta emot 15 miljarder i år i utländska investeringar (nationella och utländska investerare för ut sina pengar från Brasilien eftersom man inte litar på den man som leder presidentvalet i opinionsundersökningarna).

IMF har satt upp villkor för huvuddelen av lånet på 30 miljarder dollar - man kommer bara att låna ut 3 miljarder dollar oavsett vilken politik som förs av Cardosos efterträdare. Om man inte följer villkoren så blir det inga fler lån och Brasiliens ekonomi är i en absolut kris. Om detta inte är utpressning så vet jag inte vad man ska kalla det.

I en sådan belägenhet kommer nästa president att vara bunden både till händer och fötter, helt under IMF:s kontroll och utsatt för allehanda påtryckningar. Och alla kandidater, även Lula, har accepterat Cardosos överenskommelser med IMF. De saknar varje alternativ - på samma sätt som fallet verkar vara för Brasiliens fattiga.

Enligt Getulio Vargas' stiftelse lever 50 miljoner brasilianer i absolut fattigdom - mer än 25 procent av befolkningen - medan ytterligare 30 miljoner får klara sig på 80 reales per månad. Och oavsett vem som blir president är det svårt att tro att Brasilien ska kunna klättra upp ur den nuvarande ekonomiska avgrunden.

Och kanske är det just därför USA legat så lågt med inblandning - bortsett från besöket från statssekreteraren för finansdepartementet, Paul O´Neill. Och en del ekonomer och bedömare tror att vad världens ekonomiska maktcentra i själva verket önskar är att, vad gäller Brasilien, ska det vara vänstern som är vid makten när den stora katastrofen inträffar, så att man kan förtala den så mycket som möjligt.

EDUARDO DIMAS

Eduardo Dimas är journalist och politisk kommentator vi Kubas TV samt assisterande professor vid Havanna-universitetets mediehögskola. Artikeln har tidigare varit publicerad av den Miamibaserade exilkubanska radiostation Radio Progreso. Översättning (något nedkortad): Björn Blomberg.