Jordreform genom beskattning

Free Web Hosting Provider - Web Hosting - E-commerce - High Speed Internet - Free Web Page

Jordreform genom beskattning i Filippinerna

- den amerikanske ekonomiprofessorn Mason Gaffney om varför jordreform genom beskattning fungerar och liberala jordreformer misslyckas

Mason Gaffney kom första gången till Filippinerna som amerikansk soldat i slutet av andra världskriget. Han chockades av den svåra fattigdomen. Varför är de så fattiga frågade han sig?

En del av svaret fick han när han körde hem sin mässpojke till hans mor som var svårt sjuk: "Oroligt kräver pojken av mig att vi först ska fråga Den Spanske Herren om tillstånd. Det är en spansk medborgare som planerar att återvända till Spanien och gifta sig när han fyllt 40. Innan dess har han en självklar rättighet att ta oskulden på alla flickor som bor i området för &uot:att äga landet är att äga människorna som bor där" (Henry George). Hudfärgen på barnen som vi möter på terassen föreslår att Den Spanske Herren inte fördjupat sig nämvärt i frågor som rör barnbegränsning och preventivmedel."

C'est la guerre, trodde vi först, berättar Gaffney. Men nej, förstod vi senare: Det var storgodsägarsystemet som infördes av spanjorerna och sedan upprätthölls av såväl amerikanska som japanska ockupanter. Den Spanske Herren var en av dessa sockerbaroner som profiterade på systemet.

Jordfördelningen i Filippinerna liksom i många andra länder med en kolonial ekonomi är extremt ojämn. 600 storgods äger 13% av all odlingsbar jord och de största godsen har de bästa och rikaste jordarna. Samtidigt är per capita inkomsten mycket låg: drygt 700 dollar per invånare och år.

En del människor har föreslagit utbildningssatsningar som lösning på fattigdomsproblemet i koloniala ekonomier. Den lösningen avvisas av Mason Gaffney. Det leder bara till frustration och export av utbildad arbetskraft. Satningar på utbildning måste kombineras med reformer som skapar arbetstillfällen, framför allt med en jordreform som bygger på beskattning av jorden, såväl på landsbygden som i städerna.

Över allt i Tredje världen har riktigheten i Gaffneys teser bekräftats. Ett land som Zimbabwe har ett utmärkt utbildningssystem för läkare och sjuksystrar. Men resultatet har bara blivit att zimbabwisk sjukvårdspersonal exporteras i tusental till bland annat Storbritannien. Samtidigt vägrar de som stannar kvar i landet att arbeta på landsbygden där befolkningen varken får lära sig om barnbegränsning eller hur man skyddar sig mot AIDS. Jämför med Kuba som förser minsta lilla by med sjukvård. Där är andelen AIDS-drabbade 90% lägre än i USA och befolkningstillväxten jämförbar med den vi har i Sverige.

Jordreform genom beskattning bygger på ekonomisk rationalism och marknadsekonomiskt tänkande. Den är laglig och bygger på att skapa starka statliga institutioner. Den har ingenting att göra med den sortens olagliga, våldsamma jordreform som nyligen genomfördes i Zimbabwe. Tvärtom: Namibia, som just påbörjat en jordreform baserad på jordbeskattning, kommer med all säkerhet att kunna undvika den sortens våld och kaos som vi sett i Zimbabwe. Och Tony Blairs regering verkar ha börjat förstå vilket förödande misstag man begick när man vägrade att stödja en laglig, organiserad jordreform i Zimbabwe för att reda ut de orättvisor och den sociala missär som Cecil Rhodes imperialistiska styre påtvingat Zimbabwes folk. Storbritanniens regering stöder nu den nödvändiga jordreformen i Namibia.

Vad händer när man börjar beskatta jorden? För det första måste man först kartlägga och värdera de jordar som finns i ett land. I många länder resulterar detta i att man upptäcker att stora jordarealer helt enkelt stulits av hänsynslösa storgodsägare. I Latinamerika är det praxis att storgodsägare köper taggtråd eller stängsel och rätt och slätt hägnar in jordar som man vill ha. Några papper behövs inte. Det är bara att stjäla. I Venezuela genomförs nu en stor jordreform som still stor del baseras på utdelande av sådan stulen jord till småbönderna. Stulen jord återgår självklart till staten för att senare fördelas i jordreformen. Övrig jord värderas. I Namibia får sedan jordägarna en viss tid på sig att undersöka värderingspapprena och att rikta invändiningar till landets Värderingsdomstol. Sedan är det bara att sätta igång att samla in skatter.

Pengarna man får in kan användas till att förbättra infrastrukturen på landsbygden, till att bygga skolor och sjukhus och till att staten köper in jord som sedan fördelas till fattigbönder.

När storgodsägarna blir tvungna att betala skatt på jorden blir det inte längre lönsamt att - som t ex storgodsägarna i Brasilien - hålla enorma jordegendomar som ligger för träda och tjäna pengar på värdestegringen på marken, dvs ren jordspekulation. Nej, för att tjäna pengar måste man börja odla upp jorden och sälja sådana områden som man inte har anvädning för. Detta öppnar upp för en jordreform som bygger på principen villig säljare- villig köpare och som pågår parallellt med den statliga jordreformen som gynnar de allra fattigaste småbönderna.

Jordreform genom jordbeskattning skiljer sig markant mot liberala jordreformer av det slag som pågår i dagens Brasilien och som även genomfördes i Venezuela omkring 1960. I en liberal jordreform får storgodsägarna kompensation för det fulla marknadsvärdet på jorden och pengarna tas direkt ut statskassan och hämmar andra nödvändiga investeringar i städerna och när det gäller infrastruktur, utbildning och hälsovård. Jordreform genom jordbeskattning syftar tvärtom till att gynna produktiva investeringar genom att den gynnar de som verkligen brukar jorden och skapar resurser som kan användas till att utveckla såväl landsbygden som städerna.

Till nackdelarna med liberala jordreformer hör också att småbönderna ofta själva förväntas finansiera en del av kostnaderna för att köpa upp jord. De måste då ta stora lån som orsakar höga räntor och amorteringar. När sedan skörden slår fel klarar de inte av dessa avbetalningar och jorden tas i beslag av banken och säljs tillbaka till de gamla ägarna. I Venezuela upptäckte man att av den jord som delats ut till småbönder i början på 1960-talet hade år 1998 ca 90% återgått till de gamla ägarna.

Jordreform genom jordbeskattning skapar arbetstillfällen. Sysselsatta människor som klarar av att försörja sig själva och sina familjer är nöjda människor. Sysslolösa händer blir, som Mason Gaffney påpekar, ofta händer som stjäl eller kanske händer som greppar ett gevär för att göra uppror. Det är ingen slump att många länder med extremt ojämn jordfördelning och extrema sociala orättvisor blivit skådeplatsen för blodiga inbördeskrig. Tänk på inbördeskriget i Colombia som startade efter att eliten med systematiska mord slagit ned de jordlösas rörelse och deras krav på jordreform. Jämför den fredliga utvecklingen i Costa Rica där man genomförde en genomgripande jordreform med våldet i inbördeskrigens El Salvador, Guatemala (200.000 dödade) och Nicaragua. Tänk också på det fruktansvärda inbördeskriget i Peru eller på inbördeskrigets Nepal där en maoistisk gerilla fått fotfäste.

Över allt i tredje världen där man inte genomfört genomgripande jordreformer präglas samhällena av våld. Även utan inbördeskrig är detta våld, som i grunden orsakas av undersysselsättningen, fasansfullt. I Honduras lever människorna i ett tillstånd av konstant ångest över kidnappningar, rån, dödsskjutningar osv. Det finns till och med en TV-kanal som från morgon till kväll visar bloddrypande reportage om alla brott som begås i landet. I Brasilien är det lika illa ställt, där har man också de återkommande fångupproren på landets fängelser med 10-tals dödade varje gång.