Aleman korrupt

Free Web Hosting Provider - Web Hosting - E-commerce - High Speed Internet - Free Web Page

Den glömda ockupationen

Den 29 februari i år störtades Haitis folkvalde president Jean-Bertrand Aristide. Enligt USA:s regering var det resultatet av ett folkligt uppror. Enligt Aristide var det frågan om en statskupp, som sedan minst fyra år förberetts i Washington.

Idag styrs Haiti av en ny premiärminister, nyliberalen Gérard Latortue, som återvänt från exil i Florida. Jamaica Observer skrev i en ledarartikel dagen efter kuppen: "Dådet är utfört. Haiti har våldtagits. Brottet sanktionerades av USA, Kanada och Frankrike."

Granskar man utvecklingen i Haiti under senare år framträder bilden av en klassisk destabiliseringskampanj. Här finns de så kallade civila organisationerna som finansieras av USA:s biståndsorgan USAID och av IRI (den högerextrema republikanska organisationen International Republican Institute) som under täckmantel av att arbeta för mänskliga rättigheter gjorde allt för att förtala Aristides regering.

I själva verket gick regeringarna Aristide och Preval gick till verket med stor beslutsamhet när det gäller att förbättra befolkningens tillgång till utbildning och hälsovård. Under åren 1994-2004 byggdes fler skolor än under hela Haitis tidigare historia och analfabetismen kunde sänkas från drygt 80 till drygt 40 procent. Man startade en inhemsk läkarutbildning med nära 300 elever (idag stängd av USA:s marinkår), 100-tals haitiska studenter fick gratis läkarutbildning vid Latinamerikanska Läkarhögskolan i Havanna och över 500 kubanska läkare och annan sjukvårdspersonal är ännu i denna dag verksamma i Haiti och betjänar 75% av befolkningen med grundläggande hälsovård. Enbart under 2003 vaccinerades 800.000 haitiska barn av de kubanska läkarna. I Port-au-Prince bildade bussförarna ett eget kooperativ med över 100 bussar (flertalet förstördes efter kuppen av elitens inhyrda banditer) och man uppmuntrade många andra liknande initiativ, bland annat organiserade gräsrotsorganisationer subventionerade utspisningsprojekt för de fattiga i städerna.

Men av detta kunde man inte läsa någonting i de stora USA-tidningarna. En USA-journalist berättade för frilansjournalisten Kevin Pina: "Det var omöjligt att publicera någonting positivt om Haiti under Aristide. Jag berättade historien om hur regeringen exproprierade en lyxvilla som tillhört en Duvalieranhängare och tillika knarkhandlare och mördare vid namn Lionel Wooley och hur man i samarbete med lokala gräsrotsorganisationer omvandlade den till en skola för 160 av områdets allra fattigaste barn. Med tortyrkammaren under swimmingpoolen stängd för alltid visar den berättelsen på hopp: Hur man kan förändra ett grymt förflutet till någonting positivt för Haitis yngsta och fattigaste invånare. Men det var en historia som USA-tidningarnas utgivare var fullkomligt ointresserade av."

Desto mer fick läsarna veta om demonstrationer mot Aristide under månaderna före kuppen. Här återgavs uppgifter från oppositionen okritiskt. Samtidigt förtegs långt större demonstrationer för Aristide - och från dessa visade man heller aldrig några bilder.

Detta var alltså propagandakriget, det propagandakrig som föregår alla militära krig. Parallellt fortgick de militära förberedelserna. Under överinseende av CIA och USA:s ambassad i Dominikanska Republiken utrustades och tränades "rebellerna" (före detta militärer och medlemmar i dödsskvadroner som bildades under militärdiktaturen 1991-1994) i Haitis östra grannland. Detta skedde i dominikanska gränsbyar nära den haitiska gränsen. Vapnen kom från USA och gick officiellt enbart till den dominikanska armén. Att sedan överföra vapnen till "rebellerna" var ingen konst eftersom dessa inkorporerades i den dominikanska armén och bar dess uniformer.

Ett första kuppförsök slogs tillbaka den 17 december 2001. "Rebeller" besköt presidentpalatset men tvingades fly när säkerhetsstyrkor sköt tillbaka. En av kuppmakarna, Pierre Richardson, greps och erkände sin medverkan i kuppen. Han utbekade som medkonspiratörer bland annat den före detta militären Guy Philippe, flera polischefer som sparkats av Aristides regering, en rik haitisk affärsman bosatt i USA, oppositionsgruppen Demokratiska Konvergensens representant i Dominikanska republiken, USA:s militärattaché i Haiti, major Douyon samt USA:s Charge d'Affairs i Haiti, Leslie Alexander. Under 2003 återupptogs kuppansträngningarna på allvar. I maj 2003 anfölls ett vattenkraftverk på Haitis centrala höplatå. Två arbetare mördades och kraftverket sattes i brand. Stora delar av Port-au-Prince blev utan ström. Senare under sommaren mördades 25-50 personer i liknande terroristattacker. Den 25 juli mördades fyra regeringsföreträdare i ett bakhåll. Den 31 juli förklarade den USA- och EU-stödda oppositionsgruppen Demokratiska Konvergensen öppet att man avsåg att störta Aristide innan dennes femåriga mandatperiod var slut.

I februari 2004 började så anfallen mot polisstationer runt om i Haiti, som resulterade i att "rebellerna" kunde ta över stad efter stad samtidigt som fängelserna öppnades på vid gavel och över 3000 kriminella släpptes ut. Denna terrorkampanj understöddes entusiastiskt av elitens radiostationer och tidningar som gjorde allt för att demoralisera polismakten. Detta senare hade dock knappast behövts eftersom poliserna till följd av ett vapenembargo från USA:s sida enbart hade tillgång till pistoler mot "rebellerna" som av CIA försetts med bland annat moderna M-16 maskingevär och granatkastare.

När sedan "rebellerna" närmade sig Port-au-Prince började förstås Aristide-anhängare bygga barrikader för att försvara staden. I stridens hetta och i vrede över elitens kuppförsök utsattes också flera rika i Port-au-Prince för brutala övergrepp från militanta Aristide-anhängare. Dessa övergrepp och dett allmänna tillståndet av våld och kaos skapade ett opinionsklimat där USA-soldater kunde ge sig in presidentpalatset och ställa Aristide inför ulimatum: Antingen lämna landet eller mördas i det USA-stödda "upproret".

Idag står kuppmakarna som segrare och USA har installerat Gerard Latortue som premiärminister. Månaderna efter kuppen har präglats av en brutal häxjakt på anhängare av Aristides rörelse Fanmi Lavalas. Över 1000 personer mördades enbart under mars månad. USA-advokater tillhörande National Lawyers Guild besökte bårhus där man tagit emot hundratals offer för massakrerna som levererades i plastsäckar med bakbundna händer. 1000-tals medlemmar i Lavalas har tvingats gå under jorden, och alla gräsrotsorganisationer har ledare och medlemmar som mördats.

Den nya regeringen har låtit sänka minimilönen som höjdes av Aristide. Vidare har man meddelat att man överväger att skicka tillbaka de kubanska läkarna i Haiti. Flera radiostationer och tidningar som antingen stött Aristide eller visat tecken på oberoende har stängts. Val har utlovats, men Lavalas har vägrat att utse någon representant till den kommission som ska övervaka valen med hänvisning till de omfattande förföljelser som rörelsen utsätts för. Latortue har meddelat att han i strid med konstitutionen kommer att hålla valen även utan Lavalas medverkan.

USA trycker på för att minska motsättningarna inom den nya regeringen. Latortue tvingades åka till Gonaives och hylla dödsskvadronernas ledare som "frihetskämpar" och han var snabb att lova att Louis Jodel Chamblain som dömts till dubbla livtidsstraff för mord (bland annat för mordet på affärsmannen och Aristideanhängaren Antoine Izmery som 1993 släpades ut ur en kyrka och sköts av Chamblain med ett skott i huvudet) kommer att benådas med anledning av sin insats som "frihetskämpe". Mycket riktigt hälls nyligen också en farsartad rättegång mot Chamblain där han frikändes efter bara 14 timmar. Chamblain var under militärdiktaturen 1991-1994 en av de två ledarna för dödsskvadronen FRAPH som lät mörda och tortera över 3.000 haitier. USA föredrar klicken kring affärsmännen Gérard Latortue, Andre Apaid, Evans Paul och George Saati framför dödsskvadronerna och de före detta militärerna med kopplingar till Duvalierdiktaturen. De senare ses som företrädare för en förlegad jordägande aristokrati, affärsmännen står för det nya fräscha. Samtidigt anser man att dödsskvadronerna är oumbärliga som ett komplement till de internationella fredsbevarande styrkorna. För den händelse att den militariserade haitiska polisen inte räcker till för att hindra Lavalas att åter organisera sig behövs dödsskvadronerna för att utplåna rörelsen - på samma sätt som skett med hela politiska partier i Colombia. Tillfrågade av Amnesty om inte dödsskvadronerna och de före detta militärerna borde avväpnas svarade en representant för USA:s ambassad att "just nu har vi inget bättre att ersätta dem med".

Frågan är dock om Lavalas låter sig undertryckas med dessa våldsmetoder. Den 18 maj demonstrerade 10.000-tals haitier mot USA-ockupationen på Haitis flaggdag. Minst fyra personer mördades av tungt beväpnade specialstyrkor vid Haitis polis samtidgt som marinlkårssoldaterna stod bredvid och tittade på. En av de mördade, Titus Simpson var bara 23 år gammal och utrustade med en Sony Walkman som enda vapen. Liken sveptes snabbt in i plastsäckar och släpades iväg av marinkårssoldaterna - detta har gjort det exakta antalet dödade mycket svårt att uppskatta. Flera ögonvittnen såg en kvinna som försökte släppa iväg ett av mordoffren. Marinkårssoldaterna försökte ta liket ifrån henne. Då tog hon av sig alla sina kläder för att visa att hon var obeväpnad och uppmanade soldaterna att mörda henne också - om de vågade. Liket svepte hon in i en blå-röd haitisk flagga samtidigt som hon deltog i talkörerna "Ge oss Aristide tillbaka" och "Libete ou lamo" (frihet eller döden). Marinkårssoldaterna bara skakade på huvudet och lät henne gå.

Den haitiska advokaten och medborgarrättskämpen Marguerite Laurent skriver i en artikel i "The Black Commentator": "Oavsett hur många dollar och euros Frankrike, Kanada och USA mobiliserar emot oss, så kommer vi att fortsätta kämpa för vår frihet." De flesta av oss i de rika länderna kommer nog att göra som de amerikanska marinkårssoldaterna. Vi nöjer oss med att stå vid sidan om och titta på.