Vänstervåg i Latinamerika

Free Web Hosting Provider - Web Hosting - E-commerce - High Speed Internet - Free Web Page

Bush-regimen skakad av påstådd vänstervåg i Latinamerika

Inom Bush-regimen stiger nu oron över en påstådd vänstervåg i Latinamerika (se länk till AP-artikel nedan).

Hur det uppfattade "hotet" ska bemötas råder det delade meningar om inom administrationen. Det finns en tung extremhöger som grupperar sig dels kring de många exilkubaner som Bush utsett till viktiga poster i utbyte mot kampanjbidrag, dels kring den gamle senatorn Jesse Helms (förkämpe för segregationen i Sydstaterna och apartheidsystemet i Sydafrika). Helms sitter inte i regeringen men Dan Fisk (mannen som nyligen såg till att dra in allt USA-stöd till Nicaraguas rättsväsende i samband med en inbillad konspiration när ex-president Aleman dömdes till 20 års fängelse för korruption) och exilkubanen Roger Noriega räknas som hans elever.

De högerextrema drivs av ett vildsint hat mot alla politiker som någon gång hotat de USA-stödda eliternas privilegier i det neokoloniala Latinamerika. Värst är naturligtvis Fidel Castro som nu beskylls för allt från att ha destabiliserat USA-marionetten de Lozada i Bolivia till att vara ett hot mot sina grannländer. Dessa grannländer som enligt Roger Norriega hotas av Kuba är så mån om att få Kubas hjälp med sjukvård och alfabetiseringskampanjer i eftersatta områden där ländernas egna läkare och lärare vägrar arbeta att de trotsar USA och stärker de diplomatiska banden med Kuba. Det gäller t ex Honduras som nyligen öppnade en ambassad på Kuba. Och Guatemala har lovordat de kubanska läkarna som mer än halverat spädbarnsdödligheten i fattiga områden på landsbygden. Vidare lovordade Jimmy Carter kubanska läkares kamp mot AIDS på Haiti i samband med sitt Kuba-besök.

Andra hatsymboler är naturligtvis Daniel Ortega, Jean Bertrande Aristide och Hugo Chavez. Till deras skara försöker man nu foga Argentinas president Nestor Kirchner (se länk nedan), som stärkt banden med Kuba. "På den tiden då vår utrikespolitik var en karbonkopia av USA:s blev vårt folk bara fattigare och fattigare men det var det ingen som brydde sig något om" sa nyligen en företrädare för Argentinas utrikesdepartement.

I Venezuela har Kuba nu enligt uttalande av Hugo Chavez i TV-programmet Alo Presidente 10,000 läkare. För första gången i landets historia har miljoner fattiga fått tillgång till förebyggande häsovård och de människoliv som räddats kan räknas i hundratal.

Att stoppa den sociala revolutionen i Venezuela torde vara omöjligt utan en militärkupp eller en USA-invasion. De fattiga kommer inte att finna sig i att bli behandlade som förut under korrumperade, USA-stödda regimer.

Och bolivianerna gjorde inte uppror för att Fidel Castro ville det, utan av frustration över den nyliberala modellens totala fiasko i landet.

Till det kommer möjliga kommande valsegrar för vänsterrörelser i El Salvador och Uruguay.

- Propagandakampanjer i USA-medier kombinerat med massiva destabiliseringsförsök av samma slag som mot Nicaragua på 80-talet, Chile -73, Dominikanska Republiken -65, Guatemala -55, Ecuador (2 avsatta valda regeringar på 60-talet) med flera länder. De högerextrema med bland annat Otto Reich i spetsen är helt klart inne på den linjen, men stöter på motstånd från mera moderata krafter som vill fortsätta att ha fokus på Mellanöstern i första hand.

- Upprättande av gemensamma latinamerikanska styrkor under USA:s befäl som ska slå ned i första hand vänstergerillorna i Colombia, men som kan användas även på annat håll vid behov. Har säkert starkare stöd inom Bush-regimen, men väcker knappast någon större entusiasm inom OAS där USA dessutom allienerat åtminstone Argentina genom sina hetska utfall mot landets allt starkare band med Kuba. Flertalet OAS-länder ser inbördeskriget i Colombia som en intern colombiansk angelägenhet och vill bidra med en fredlig lösning på konflikten, de vill inte bli indragna i våldsamheterna.

Sammantaget ser det dystert ut för USA:s fortsatta neokoloniala välde i Latinamerika. Enda framgången under senare tid är att alla länder i Centralamerika utom Costa Rica skrivit på ett frihandelsavtal med USA av samma slag som tidigare drabbat Mexiko. Men blir de sociala konsekvenserna lika förödande som i Mexiko så kommer motståndet mot ALCA bara att öka i Sydamerika.

Enda hoppet för USA torde vara en återgång till det gamla systemet av återkommande militärkupper när folket röstar fram "fel" presidenter sett ur USA:s synvinkel. Men USA-marionetten Pedro Carmona Estangas hastiga sorti efter bara två dagar som diktator i Venezuela i april i fjol torde väcka tvivel även vad gäller den lösningens effektivitet.

Mera konstruktivt skulle förmodligen vara att som John F Kennedy förordade försöka förstå de sociala motsättningarna i Latinamerika och försöka verka för sociala kompromisser på konstitutionell och laglig grund. Men Kennedy mördades just med anledning av dessa åsikter i en sammansvärjning av folk från CIA, maffian och den exilkubanska extremhögern (se artikel på http://kubaner.4t.com). Och för den ovannämnda extremhögern inom Bushregimen är sådant som kompromisser och diplomati okända begrepp.